Dag 3: Mina föräldrar

Det finns ingen i hela världen som jag kan bli så arg på som min lilla mamma. Förmodligen för att jag är lik henne, åtminstone tror jag det. Och är det så, att jag är lik henne, så kan jag skatta mig lycklig.

Min mamma blev lämnad ensam med tre döttrar i åldrarna 9, 13 och 16 år tillsammans med ett stort hus med halvrenoverat kök. Varsågod liksom. Lägg också till att min mamma har och har haft ett oerhört tungt jobb inom soc. Det är inte bara en gång suspekta människor har ringt hem till oss och jag minns en gång (tackolov bara en gång) då jag och mina systrar fick stanna själva utanför huset. Mamma hade trott att hon hörde någon i huset och ville själv gå in och kolla. Nej, det var ingen där och efteråt har vi fått veta att hon hade fått ta emot några mindre trevliga hot just då.

Men skojar du att hon fixade det. Tonårsdöttrar, jobb och hus. Jag minns inte att jag saknade något och kände mig alltid fullt uppbackad av mamma. Jag är full av beundran och tacksamhet för allt hon gjort för mig och mina systrar, för de där tuffa åren som hon kämpade sig igenom för vår skull. Så, lilla mamma, har jag fått något av din kämpaglöd och din styrka så kan jag vara lycklig.

För mamma, lilla mamma, vem är väl som du?